Trycket över bröstet, andnings svårigheter även kallad ångest. Den där nedåt gångna spiralen som tar dig till botten, som får dig och tappa all fattning och perspektiv i nuet. Det där fallet som gör en så rädd, vettskrämt.
När kroppens känslor tagit över och man längre inte har kontroll över sig själv. Skakningar och försöken till att andas normalt men andningen och hjärtat har slagit slint och går i 250, känns åtminstone så! Man känner smärtan som binder allt det inre och det ända som kan rädda dig är du själv.
När tårarna faller och man känner bara för att skrika rakt ut, för att få ur sig smärtan. I stunden tror man att man sitter fast och det mörkaste håll känns mer genom trängande än där du ligger just nu! Jag har efter ett antal panik ångest attacker lärt mig att den är inte farlig. Att tårar är en av de bästa medicinerna för att ta sig igenom den värsta smärtan. Att ha en famn att falla i betyder mycket och att någon håller om en i dom svåraste attackerna. Tyvärr har inte alla den famnen. Det är då ännu viktigare att hitta andra verktyg.
Att skriva av sig, skriva mer smärtan i ord och då försöka förstå den eller bara acceptera den och säga till sig själv,den blir bättre snart. Att låta kroppen falla just för stunden och vila en stund, lyssna på guidad mindfullness som hjälpt mig att fokusera på andningen.
Vet att jag kan känna att jag bara vill sova,huvudet känns tungt och ögonenlocken orkar knappt hålla sig öppna men ögonen är som uppspärrade fast man blundar. Och hjärnan går på högvarv, som man åker bil snabbt igenom en tunnel, allt sveper bara förbi. Vet att i just detta så är insomning/ sömn tabletter en jätte hjälp. Som ni vet så är det något jag vill klara mig utan. Så mindfullness och tårar och mina texter, får bli den sortens hjälp. Har lärt känna mönstret innan den slår till, den drar mig in i en negativ känsla spiral, den är svår att stoppa, den skrämmer mig fortfarande fast jag vet att den inte kommer skada mig. Det är då orden flödar ur mig och det får mig att släppa på den inre smärta jag bär på.
Utomstående det ända vi behöver är er famn, tryggheten att ni finns när vi faller. Inga predikningar eller 100 frågor utan bara er närvarande närvaro. Den ger mer än ni kan ana. En famn och somna i när man mår som sämst. Detta är inget man själv väljer utan ångesten är som en skugga som bara sveper över en och tar över kontrollen över det inre.
Massa kärlek till er alla,glöm inte ta vara på all tid tillsammans med era nära o kära!
Puss & besos