Igår var en tuffare dag, träffade min familjebehandlare och vi pratade kring allt som är runt mig. Pressen som läggs på mig är för tuff känner jag o lbland ändå ska jag klara det, för jag har bestämt mig. Han sa även du ger dig aldrig det vet du, det är sant. Ibland tappar jag tron på mig själv och ser inte vad jag skulle kunna göra bättre. Mina murar jag bygger upp är mitt skydd mot min sårbarhet, och jag vågar inte sänka dom. Är så rädd för att bli huggen eller någon utnyttjar det. Det är stort att öppna mig och när jag gör det, gör jag det med försiktighet. Har för mycket erfarenhet att inte ta tillvara på det, utan bara bli stampad på eller inte lyssnad till. Att känna känslan av att vara jobbig för man pratar om känslor eller att man gör fel. Finns det något värre?
Helt plötsligt får jag inte känna, det är fel, något som måste stoppas eller täppas igen. För vem? För att det böir för jobbigt eller "informationen " är orelevant. Ser inte detta som någon information utan bara att lätta mot hjärta och jag tar gärna en diskution om det, kanske blir jag ledsen med tårar som faller. Det är inte farligt det går över och ibland behöver man bara mötas på ett plan för att förstå.
Finns anledningar till man bygger upp murar och får en kall yta. Det betyder inte jag är sån som person, finns oraker på min väg som gjort att detta har varit mitt ända sätt att överleva.
Jag har blivit sviken av personer som aldrig får svika och blivit lämnad på sätt som dödar mer än lyfter. Skrapar man på mitt inre finns det inte mer än ett känslokaos. Jag får inte heller utlopp för det, för jag får inte känna. Och när jag känner kommer ju allt på en gång och allt blir förstort.
Måste hitta strategier för att lyssna på detta känslokaos och acceptera att känna och våga känna! Idag är en ny dag och nya krafter hämtats från träning och nu luch med vänner!
Puss & besos