Säger läkaren! Andas??? Skämtar han?!?!?! Hahaha det var ju inte det lättaste, kändes som halva näsroten lossnat. Usch det var inte den skönaste känsla!
Jag fick en remiss för att göra ett prov på den, så dit åkte jag igår. Jag mötes av en korridor med rätt mycket folk, ingen pratade. Alla tittade upp när en ny människa öppnade dörren till mottagningen, även när jag kom. Tomma blickar, inget liv och inga leenden. Gick genom korridoren bort till inskrivningen. Jag stod och väntade och hörde skrik och mer skrik. Jag blev mer och mer nervös. Mitt huvud gick i 200, gjorde det så ont? Detta är en rädsla och kände att den blev värre o värre. Ville bara där ifrån, ville inte vara kvar. Ett skrik till!
Evita Fernandez shit det va jag!
En sköterska följde mig till rummet och förklarade vad som skulle hända. Läkaren skulle tre gånger suga ut celler ur knölen. Dessa sprutor var inte små. Läkaren kom in och sa att du ser nervös ut. Det här var nog första gången jag ärligt vågade säga att jag var jätte rädd! Inte för svaret utan för ingreppet! Fick lägga mig och första sticker gick bra även andra och tredje! Det gick bra och klart det
Kändes men det gick bra och smärtan var hanterbar. Nu känner jag mig svullen men det lägger väl sig. Efter detta var jag helt slut.
Mycket energi hade redan gått och klockan hade precis passerar 11, och kände mig redan redo att sova för denna dag.
Utvecklingssamtalet jag hade på morgonen samma dag fick mig att tappa andan, fick mig mållös, fick mig och känna ilska, frustation och enorm besvikelse. Det finns vägar i livet som tyvärr måste erfaras innan man lär sig av dom. Sen finns det flera sidor av det, mitt mamma perspektiv, barnets perspektiv och lärarens. Vad kan jag som mamma göra!
1. Visa att föräldern menar allvar med regler tex hämta om inte en tid passas eller konsekvens
2. Lyssna men föräldrar bestämmer
3. Kommunicera när ilskan lagt sig
4. Ställ krav kring vänner
5. Försköna inte verkligheten ( tex alkohol och droger)
Jag är den som krigat för mina barn sen dom för första gången öppnade sina ögon. Jag som krigat för att dom ska välja rätt väg och för att dom ska ha öppna ögon för världen och ta sig ut i världen med stapplande steg med försiktighet och med vetskapen att oavsett vad som händer, så finns jag som mamma alltid här.
Det är svårt att kriga i motgång och när vapnen är slut. Men jag kommer kriga tills jag dör. Jag kommer aldrig släppa er mina barn. Jag har tagit er till världen och jag vägrar låta någon av mina barn hamna fel.
Kommer aldrig glömma smset jag en gång fick av min son, det gick rakt in i mitt hjärta och aldrig glömmer jag hur orden gick in i mig. Mina barn är de som ger mig hopp, lycka men
Också mod. Oavsett bakgrund kan man, med vilja och mod ta sig fram och göra revolution i sitt egna liv!
Tänk vad en annan människa kan förstöra för en annan. Den som ska älska dig mest, den som ska få dig och känna dig trygg som får dig och känna dig ensam! Jag släpper in och berättar om det som gör mig så ont. Ändå blir allt så fel, hur jag än lägger fram det, så är allt så fel. Du får även mig och känna, att jag inte är värdefull. Jag kämpar i två världar och du får mig så urbalans. Hur kunde det bli så här? Du ger mig en stark känsla av rädsla, medans jag hjälper dig så faller jag.
Då får mig och tro att jag är så fel. När får jag känna dig ge mig trygghet och lugn? När får jag bara vara och andas utan att jag tappar balansen och falla utan en famn och falla i. Det är dags nu, rädslan har fått mig fången i ett grepp som jag måste ta mig loss ur. Du får mig bortom all trygghet, bortom all kärlek. Jag ger mig av nu, bortom trygghetszonen, tar jag nu tag i rädslan att stå själv. Bort från dig och det du kallar är mitt fel, förlåt om jag är så fel. Jag gör det som är bäst för mig och min själ. Det är över nu....
