Jag föll, hårt också hårdare än jag själv skulle föreställa mig. Dagar med molnande ångest och paniken vart jag skulle ta vägen. Att inte veta, att inte förstå, vad som hände med mig eller med dig, fick mig bortom all maktlöshet. Kände på mig att du försökte hjälpa dig själv, men det ända du gjorde va och lura dig. Längre från mig försvann du och jag kände mig mer o mer tom, ensam och väldigt liten. Allt gick så fort, hann inte med själv. Låg och skakade, hyperventilerande och försökte bara ta mig igenom smärtan jag kände i bröstet.
Tror på dragning, tror på ödet, tror på saker händer av en anledning men hur långt är ödet villig och ta dig?
Jag vägrar fortfarande medicinering, även om jag till och med villigt kan erkänna att jag är nära att överväga att ta det! Nu har jag krälat på botten nga ggr och denna smärta var en av de värsta någonsin. Vad gör mig annorlunda? Ingenting mer än att jag skriver om den, förklarar hur den tar mig i sitt järngrepp och hur jag vägrar låta ångesten ta mig. Det har nu gått ca en o en halv vecka sedan jag föll och det var som värst. Jag hade dock inget o falla i eller ngn som snabbt räddade mig. För hur som helst måste man rädda sig själv, och inse sina begränsningar.
Jag har vågat gå emot dom och det är inget annat mer än idiotiskt. Jag är en idiot ibland och tror jag ska ta mig igenom betong. Jag är tuff, jag är hård och jag är stark men till och med jag har gränser.
Jag ville från allt och alla, bort från allt som andades. Ville ha mig själv och gymmet. Från den sociala människa jag är ville jag bort från allt levande.
Nu kommit på, att det va ju för jag var så skör, att man såg igenom mig. Människor kunde se smärtan jag bar på och ögonen som var mer döda än levande. Murarna hade raserat för de orkade jag inte hålla upp längre.
Det slutade i en tuff sanning, en smäll och ett uppvaknande.
Det va vad som hände mig när jag hamnade på botten av mig själv. Varje dag efter är en ny kamp mot ångestdjävulen som sitter på ens axel och säger att ångesten kommer ta dig, få dig och kontrollera dig. Det är som ett missbruk fast ändå inte.
Ta hand om er och era nära.
Puss & besos
❤❤❤