Känslorna pendlar upp och ner, känner mig ganska från varande. Vet inte vad jag känner, till jag känner massor. Frustration, ilska till sorg. Vet inte vad människor kring mig pratar om, från att vara involverad i samtalsämnet till bara vända blicken och jag vet inte längre, vad handlade det om.
Hur? Hur kunde det gå så långt? Varför? Varför gick det så här?
Kämpande verkligen mig igenom tiden och skulle bara lösa det. Gick ingenstans mer än in i mig själv. Jag började där, ville bara bli hel själv för att sedan kunna förstå bättre och släppa.
Du har hela tiden varit ingjuten i mitt hjärta , du har hela tiden varit i mina tankar. Innan jag lägger mig och den första jag tänker på, på morgonen dagen där på.
Vill bara hålla om dig och säga att allt blir kommer bli bra igen. Vill bara känna din värme och dig nära mig, höra dina andetag och känna dina händer smeka min rygg.
Det känns så nära men ändå så långt bort. Känner mig förvirrad i mitt egna huvud. Ovisshet har byts till frustration och ånger. Samtidigt som förnuftet pratar med mig, jag står upp, lever och ser. Jag förstår och jag har hopp, men rädsla.
Jag älskar dig och kommer alltid att älska dig oavsett vad.
Många har åsikter och jag förstår, men valet är mitt och jag följer mitt hjärta och min intuition. Den är stark, för stark för att inte följa den.
Försöker hålla styrkan nära och tron på allt runt omkring, jag försöker släppa taget om rädslan och våga följa mig själv.
Solen lyser och värdet får mig till en annan plats, från kaoset i mig själv.
Idag, nu och vila i det.
Se och uppskatta mig själv, rosor som står för min inre gudinna och taggarna för alla sår. Ljuset som tänds dagligen för allt som händer kring mig och att änglarna hör mina böner.
Vi möts i drömmar & tankar. Te amo
Träning:
Kan ju helt ärligt säga att jag har gått på tävlingskost/ diet ett antal veckor, kommer knappt ihåg när jag startade.
För ca2 v sen så slog pollen mer min kropp, eller rättare sagt luftrören, lungorna och mig. Tog ett tag innan medicinen hjälpte och tyvärr känner jag väldigt mycket av det fortfarande. Rinner i ögon, täppt, svårt och andas och värre när jag tränar. Solen är underbar men det blir jobbigt för mig.
Detta är en ständig kamp och när det gäller träning och kost är det svårt och lösa det, när jag mår som jag gör. Utomhus cardio är bara att glömma, allt är inomhus på gymmet.
Första veckan tränade jag inte ngt alls,andra veckan har jag tränat några fåtal gånger.
Mentalutmattning och med vad pollen utvecklat hos mig, mer astmatiska besvär. Jag är knockad, men jag lever.
"Drakar stiger högst i motvind- aldrig i medvind"
-Franklin D.Roosevelt
Så nu är det och backa, vad va målet?
Del målen? De små? Hur?
Och jag ska ta mig mot mål och få ringar på detta vatten.
Utan turbulens når man inte toppen sa en mycket bra lärare en gång! Och jag håller med utan motgångar vet inte vad som kommer efter, för allt för många är rädda och backar, lägger sig och lägger av!
NO WAY.. Ett steg tillbaka träna och vila det mentala , sök inom mig själv och följ tiden men" jobba" under tiden .. Vet ni vf?
För undertiden du vilar så tränar dina konkurrenter!!!!
Ha en underbar lördag med solsken
Nära, kära, de ni älskar ge dom extra mycket i dag. En dag ångrar ni vad ni inte tog chansen, för de är borta.
Älska, le, krama och pussas ...
Puss & besos
