Jag lever mellan två världar, det verkliga livet och livet på gatorna. Maktlösheten maN egentligen Bar på men den kom ut i agressivitet. Ovissheten och att aldrig veta när, kontrollen allt är borta utanför en kontroll och utanför ens makt.
Kommer ihåg bitar där ifrån som det var igår och ibland känns det som en roll jag spelat i en film.
Nu står jag här tittandes neråt och står för samma maktlöshet. Allt pendlar mellan ilska, sorg och tårar. Smärtan gör ont men orkar inte ta mig till den. När jag hör barnens små röster väcker det sorg i mitt bröst. Vill bara hålla om och skydda från allt. Det går inte, för verkligheten har kommit i kapp och idag finns det inga ord eller bortförklaringar som kan ta denna fakta från oss.
Man gör val som blir handlingar som sedan leder till en konsekvens. Vi har inte valt detta utan blir medvalda tyvärr! Vi följer, står bredvid och faller när du faller.
Nu står vi vid vägens ände eller är det början på en ny tid? Ett uppvaknande?! Eller är det bara ett rop på hjälp och en pjäs i detta spel!
Jag vet inte och dina ord litar jag inte på, vågar inte känna och jag står med stor sorg i bröstet. Vinna eller förlora!
Att lägga allt åtsidan och ha fokus på vad som händer här och nu. Bara vänta och se vart detta leder, ovisshet som inte går att förklara och ett åter uppspelande. Repet och jag trycker nu på pause.
Glöm aldrig vilka ni är och vilka som står i stormarna med er, glöm inte dom ni älska och som finns vid er sida. Ta vara på tid, det är det finaste vi kan ge.
Det finaste som du kan ge din man, fru, barn, vän är ditt hjärta, din respekt, tillit och tid.
Puss och besos
